Spelansvarets dilemma i Norden
Spel om pengar är en aktivitet som alltid väcker starka känslor. Det är något som fascinerar och lockar, men också oroar och skapar konflikter. I Norden har spelandet länge haft en särställning, inte bara som en fritidsaktivitet utan som en del av samhällsbygget. Statliga monopol som Svenska Spel, Norsk Tipping och Veikkaus i Finland har under decennier motiverats med att intäkterna går tillbaka till välfärden och att staten har ett särskilt ansvar att skydda medborgarna från riskerna. Men när digitaliseringen öppnade marknaden och nya aktörer från Malta, Gibraltar och Curacao började locka spelare till casinon utan spelpaus, blev balansen svårare att hålla.
I dag står vi inför ett etiskt dilemma som präglar hela den nordiska spelpolitiken: hur långt kan och bör staten gå för att skydda individen från sig själv? Och är det moraliskt försvarbart att staten, samtidigt som den talar om ansvar och skydd, också är en av de största vinnarna på spelandet genom skatter och intäkter?
Ett historiskt arv
För att förstå dagens diskussion måste man se tillbaka på monopolens tid. När Svenska Spel etablerades i sin nuvarande form på 1990-talet var motiveringen tydlig: det skulle finnas en aktör som tog ansvar, som såg till att spelandet skedde under kontrollerade former och att överskottet gick till idrott, kultur och andra samhällsnyttiga ändamål. Liknande resonemang gällde för Veikkaus i Finland och Norsk Tipping i Norge.
Dessa bolag byggde en bild av spel som något folkligt och legitimt. Att köpa en Trisslott i kiosken eller spela Lotto en lördag var inte bara ett individuellt nöje, utan en del av ett större kretslopp där förlusterna finansierade fotbollsföreningar, orkestrar och ungdomsverksamhet.